Tyskland

Här går jag runt och tänker på massor av fula saker. Skriver utkast men inte mer än så för sedan hetsar resväskan. Den skriker PACKA MIG för imorgon åker jag. Vet inte om jag kommer ha mycket ro att skriva när jag är tillbaka i äran och hjältarnas land. Tänkte bara upplysa min trogna lilla läsarskara om det!

Modernt slottsbarn

Skrev ju om konstiga proportioner i gamla tavlor för några månader sedan, verkar som att även moderna slottsporträtt ibland passar in i kategorin. Här på Taxinge Slott i Sörmland.

Se en kändis

En extremt ful sak, det är att man blir lite glad när man ser en kändis.

- Vet ni vem jag såg idag? Jo, han kines-Henry som var programledare för Hjärnkontoret förut!
- Oh coolt! Var då?

Men verkligen, vad spelar det för roll? Och om man någon annan ser en kändis som man själv beundrar, då blir man lite avundsjuk. Dock är det högst oklart varför eftersom det ju inte är någon som helst bedrift från den okända iaktagaren. Den råkar ju bara vara på platsen där den kända personen är just då. Herregud, ni hör ju: "den kända personen". Man tycker alltså att det är lite häftigt att se en viss människa, eftersom att massor av andra människor också vet vem denne är. Hur fult?


Jag såg honom en gång. Det var i rulltrappan på NK.

Hos djuren

Han
Hon
Hen

Hane
Hona
Hene/Hena

?

Kroppsdelsverb

Det fulaste ordet jag vet är "käka". Jag vet inte hur många gånger jag och mina vänner har diskuterat det men vi återkommer alltid.

Man har liksom gjort ett verb av användandet av en kroppsdel. Det är ju inget revolutionerande i sig, vi säger ju t.ex. "fingra" (vilket också är ett rätt äckligt ord, får mr burns-känslor i kroppen). Men jag tror att "käka" upplevs så fult för att det är aningen långsökt. Dessutom kopplas ju ordet käka direkt till att man äter och inte bara till att man gymnastiserar käkbenen. Man använder visserligen sina käkar när man äter, men det ligger ju närmare till hands att börja tänka på sina tänder.

Om inte det här ordet hade varit så etablerat, och jag hade hört det för första gången, då hade jag tyckt att ordvalet var jättekonstigt.


Fast käka bakelser, det gör man väl ändå inte?

När jag ändå tänkte på krig

Och fastän dödandet av sina medmänniskor ligger så nära till hands är det för de allra flesta totalt otänkbart att äta deras kött. Ja, jag tycker också att det är makabert med kannibalism. Frågan är varför det är så pass accepterat med mord men inte att äta upp kroppens innanmäte. För egentligen är det ju lika hemskt att äta en människa som att bara döda personen.

Om man ska vara tråkig är det ju inte svårt att förstå varför vi inte äter upp varandra, för det är klart att det aldrig skulle gynna vår art. Men det argumentet håller ändå inte för att bara döda gynnar heller inte vår art.

Men jag vet inte, det är väl känslorna som styr där. Mord sker ju ofta för att förrövaren känner ett enormt hat mot offret, och när livet tagits finns det väl inget intresse i att äta upp hatobjektet. Fast nu ska vi inte vara logiska (den här bloggen skulle aldrig fungera då, det finns ju alltid en tråkig förklaring till de konstiga fenomenen).

Hur som helst så pratade Jenny och jag om det i förrgår, hur man skulle marknadsföra människokött i affärerna om det nu skulle säljas. Nationalitet, ålder, yrken?

Finskt spädbarn (vi äter ju lamm, så varför inte?)
Ungersk mjölkerska
Brittisk tonåring
Polsk elektriker
Ägg från frigående mamma

Och på restuaurangen?
Friterad taliban med jordnötssås
Schweizisk affärsman med slungat sekret
Ugnsbakad rom med senap och ketchup

Förstår ni vad mycket kändisa personers kött skulle kosta! Vad tror ni om "panerad påve" eller "kryddig Kim Jong Il"?

On their hands at last a dead star

Tänk på krig, hur det ser ut och har sett ut de senaste hundra åren. Det är organiserade massakrer där det finns regler för hur man får döda. Det är så märkligt, att man inte får döda en enskild människa på grund av personliga skäl, men ligger man i en skyttegrav på uppdrag av nationen får man spränga sönder tusen bröder så fort chansen ges. Allt för att landets ledning har bestämt att de ska starta krig med ett annat land. I många länder tas heller inte den minsta hänsyn till om de som ska mörda vill det eller inte.

Ni vet i den andra delen av Modstrilogin. Kentas mamma blev ju misshandlad i åratal av den hon var gift med. Sedan orkade hon inte mer och dödade svinet. Hon fick fängelse och det var såklart rätt men det mordet känns ändå kolossalt mycket mer motiverat än om man mördar utan äkta engagemang för att de som styr vill komma åt olja eller vad det nu kan handla om.

Förklarar tystnaden

Hej! Tänkte bara meddela att jag befinner mig i Tyskland nu och en tid framöver, för er som inte vet. I slutet av juli/början av augusti skriver jag som vanligt igen. Skön sommar och auf Wiedersehen!

Svärord

När man tänker på det närmre, är svärord väldigt fånigt. Vissa bokstavskombinationer anses alltså som otrevliga och när barn uppfostras lär de sig att man inte får yttra dessa stavelser. Precis som många andra ord är de laddade och detta utnyttjas när vi människor, till exempel, ska uttrycka ilska.

När man befinner sig i detta upprörda tillstånd känns det för många bättre om de får avreagera sig genom att skrika några otillåtna ord. Det skulle ju kännas väldigt löjligt om en person vrålade "kattunge" eller något annat gulligt istället för "rövfitta". Om det nu är någon som använder sig av det sistnämnda. Kom nämligen på det helt själv, alldeles nyss.

Ordet rövfitta för i sin tur tankarna till en annan svärordsfråga. Varför har egentligen namn på våra genitalier utvecklats till svärord? Förmodligen för att dessa kroppsdelar känns aningen förbjudna, men kom igen, fortplantningen är ju det mest lagliga på vår planet.

Flygfän

Är det inte världens coolaste grej att vissa djur kan flyga? Man tänker ju sällan på det, men det är ju helt fantastiskt. Och att det uppkom flygande djur så tidigt på vår jord. På något sätt så känns det väldigt onaturligt när dessa djur trotsar tyngdkraften. Därför är det så fascinerande att evolutionen ändå har gynnat vingar och flygande.

Ordningsmakten

Att yrket polis är konstigt är något som jag har diskuterat många gånger. Det finns liksom en speciell kår som har i uppgift att tillrättavisa andra. De har fått en utbildning i vad som är rätt och fel och i samband med sin examen får de ett intyg på detta.

På så vis står de själva över alla andra människor, vilket självklart gör att de innehar en helt sjukt stor makt. Ibland drar de också orättmätig fördel av denna. För det blir lätt så med makt.

Vi människor har skrivit ner allt som man inte får göra och när någon inte lyder det nedtecknade, har poliserna i uppgift att ta fast dem. Det är ganska intressant att folk sällan ifrågasätter det här fenomenet. Visserligen ifrågasätts deras agerande då och då, men inte själva yrkeskårens existens. Och visst, poliser är bra, men det är ändå konstigt att vissa personer har rätt att straffa andra som enligt "lagen" gjort fel.

Till exempel kan de beslagta saker som inte tillhör dem, för att de anses vara olämpliga. Det är ju i princip stöld. Men neej, ursäkta, det är ju för samhällets och personen i frågas bästa. Även om det ibland kan handla om en trefemma i en sjutton år och elva månader gammal pojkes hand.

Så även om alla människor har lika rättigheter så har lagens långa arm ännu lite fler?

Humor

Är inte humor det fulaste som finns? Begreppet beskriver det som vi människor finner lustigt, och vad är egentligen det? Vad man tycker är "roligt" är olika för olika personer, och ibland kan det framkalla upprörda känslor om man tycker att fel saker är roliga.

Idag skämtade (det heter så när man yttrar ord eller meningar vars syfte är att roa) jag och två vänner om judiska koncentrationsläger. De har gjort ett projektarbete som bland annat handlar om dessa läger, men vi skojade (kul ord enligt min humor) om att de istället hade gjort ett arbete om modet under andra världskriget.

- Jo, det var ju mycket träskor och randiga pyjamasliknande dräkter då. Och man skulle ju ha rakad skalle. Både tjejer och killar faktiskt!
- Armbindlar var ju väldigt inne också, men där fanns det två trender. Antingen skulle man ha ett kors eller en stjärna.
- Ja, precis. Men dessa ideal... På den tiden var det ju size minus som gällde. De var så magra!

Sedan kom en lärare men vi fortsatte att skämta. Då slog det mig att man kanske inte får tycka att det är roligt. Får. Det är inte socialt accepterat. Men vad ska man göra då? Kan man rå för sin humor? Jag vet inte. Borde inte olika humor accepteras på samma sätt som att vissa tycker om kärleksromaner och andra krigsfilmer? Samtidigt kategoriserar man ju gärna in vad folk tycker är underhållande i "bra humor" och "dålig humor". Det är alltså ett väldigt engagerande ämne. Och det är kul när man tänker på det.

Förstorat barn

Trollkonster

Satt nyss och drömde om att kunna trolla. Det vore ju så praktiskt om jag hade kunnat vifta med en stav och säga "accio almanacka", istället för att behöva kränga av mig filten och tåga de alltför många stegen mot skrivbordet.

Men det som då slog mig var, att tänk vad fult det är med hela magimytologin. Den är ju så välutvecklad, och alla vet ju vad trolleri är. Fastän det inte finns på riktigt.

"Ja, alltså magi är när man får saker att bete sig på ett sätt som egentligen inte går. Trollkonster kan få folk att flyga, man kan också flytta på saker utan att beröra dem och förvandla ett objekt till ett annat. Nej, alltså det är ju ingen som har gjort det på riktigt. Men ändå är illusionen om dessa övernaturliga krafter starkt etablerad i vårt samhälle."

Lite vackert trots allt. Säger mycket om människor och drömmarna om något som är större än det som faktiskt är.

Stress

I måndags kväll kom jag att tänka på en sak som fick mig att känna mig jättefånig. Låg nämligen och var stressad över den kommande veckan och hur många skoluppgifter som skulle hinnas med. Men liksom, stress. Rent evolutionärt har ju tillståndet uppkommit för att vi under livsfara ska kunna ha större chans att klara oss. Wikipedia säger:

"Dessa hormoner påverkar cellernas metabolism i den meningen att anabola reaktioner upphör till förmån för katabola (nedbrytnings)reaktioner. Halten av insulin sjunker i blodet medan halten av glukagon ökar, vilket i sin tur leder till minskad nybildning av fettsyror och ökad nedbrytning av glykogen vilket leder till ökad halt av glukos i blodet. Dessutom ökar nedbrytning av aminosyror, proteiner och fettsyror. Fettvävnad bryts långsamt ner till fria fettsyror och muskelproteiner bryts ner till aminosyror. Dessa biomolekyler blir därigenom substrat för glukoneogenesen i levern, som även den syftar till att höja halterna av glukos i blodet."

Kroppen tänkte alltså HETS HETS HETS. Jagad av lejon! Biten av en krokodil!

Men där låg jag i min varma säng, och orsaken till kroppens beteende var inget annat än ett oskyldigt kemiprov. Det kommer inte döda mig, inte de andra uppgifterna heller. Det är fullständigt lugnt.

Bokstäver

Jag tycker att bokstäver är så fascinerande! Det är liksom en form som symboliserar ett ljud, och när man binder ihop formerna och på så vis ljuden, bildar det ord. Hela det här systemet är ju otroligt komplext. Ändå ser vi det som en självklarhet att med hjälp av dessa bokstäver, exempelvis, kunna skicka tyst information över halva sidan jorden.

Bokstäverna har till och med en speciell ordning de ska stå i, och många kan denna helt utantill! Man lär sig den när man går på lågstadiet och sedan ska man minnas den. 29 symboler, det är faktiskt imponerande. Om man inte vet följden i alfabetet som vuxen kan vissa rynka på näsan. Dessa människor är ofta samma som uppskattande höjer på ögonbrynen när någon kan 29 decimaler av talet pi. Visst är det lite roligt att siffrors ordning imponerar så mycket mer än bokstävers? Beror väl förstås på att fler kan alfabetet och att det är det som gör det sistnämnda mindre attraktivt, men ändå.

Tillsammans bildar symbolerna meddelanden som nästan alltid berör mottagaren på ett eller annat vis. Väldigt spännande.

En annan sak är att de flesta människorna skulle ogilla om man tog deras bokstavskombinationer och utgav sig för att själv vara författare till dem. Därför måste jag tydliggöra att meningen nedan inte är mitt egna verk.

Acceptansen

Har ni tänkt på hur fult det är att leka? Det har ni säkert gjort. Men, låtsas och hitta på alltså. Tänk hur accepterat det är, åtminstone när det gäller barn. Annars rynkar man på näsan och tycker att det är abnormt.

Om två barn leker tillsammans är det fullt naturligt. När en vuxen leker med ett barn går det också bra. Är det däremot enbart två vuxna så blir det nästan perverst.

Jag kom att tänka på detta när jag för ett par veckor sedan snubblade över några bilder på min dator. De föreställer mig som barn, i situationer som hade varit väldigt skumma att se en vuxen människa i. Är det inte märkligt att det är en sådan skillnad?

En av mina favoritlekar: packa en ryggsäck med skridskoskydd, näsdukar, sittunderlag och saftflaska utan saft. Därefter förflytta sig från köket och packa upp allt i mitt rum för att ha picknick. Skridskoskydd + näsduk = korv med bröd

Om Patrik 42 på fullaste allvar setts borsta tänderna på den lilla plastnallen hade det förmodligen inte ansetts vettigt. Som närstående skulle man kanske helst vilja förtränga bilden av det. Men för någon som ligger 40 år bakåt i utvecklingen tar man istället kort på det, för att minnas.

Spela batteridriven fiol för en både döv och död docka? Herregud, vad ensam hon måste vara. Det är sorgligt! Hon kan inte må bra... Rädda henne!

Uppbrottet

Apropå att en vän bröt upp med sin kära kom jag att tänka på en sak. Är det inte fult att man liksom parar ihop sig med någon man tycker om och säger ”nu är det vi två och inga andra”. Men inte vem som helst som man uppskattar, utan någon som man tycker extra mycket om. Någon man är kär i. Rätt sorts känslor behövs alltså.

Många människor ägnar mycket tid och energi till att hitta någon som de kan bilda den här sortens förening med, andra lägger mindre vikt vid det. De flesta bildar dock klubb med någon förr eller senare, och ofta lovar man då tvåsamheten ännu en gång. Ibland för en annan människa som säger sig ha kontakt med en man i himlen.

Efter en tid tillsammans kan det hända att känslorna svalnar eller att man av någon annan anledning bestämmer sig för att skiljas åt. Då är det vanligt att man är ledsen ett tag, vilket är förståeligt. Även vänner till paret är ledsna för att nu har ju överenskommelsen om att det var de två och inga andra brutits.

Det är väl så antar jag, att när två människor blir ett par blir de en enhet. En ny vän, förutom de man redan funnit i enhetens beståndsdelar. När paret separerar försvinner den här extra enhetsvännen och man börjar sakna den. Så, jag vet inte, låt oss nu sörja den förlorade vännen.

Konstiga proportioner

När jag nyligen skrev en uppsats om femtonhundratalets England började jag hysa en fascination för tidens konst. Jag har sett sambandet att om en målning föreställer två personer av olika åldrar, ser den ena väldigt oproportionerlig ut jämfört med den andra. Stundtals är det otroligt skrattretande!

Den första bilden nedan är min favorit. Därefter följer några bilder på femtonhundratalsbarn. Dessa barn ser också väldigt roliga ut, eftersom de ser ut som förminskade vuxna med bäbishuvuden.

För en tid sedan satt jag och läste en bok medan min far satt och tittade på tv i rummet intill. Jag ville koncentrera mig på spionromanen och hade därför öronproppar som stängde ute det där avlägsna ljudet. Minut efter minut gick och efter ett tag hade det passerat väldigt många. Tänk vad mycket det kan göra för perceptionen när vi kopplar bort ett sinne. Det faktum att jag var indragen i ett skönlitterärt drama, bidrog säkert till att min tidsuppfattning var bristande. Men det var något utöver det.

Det där ledde mig till en annan fundering, vad är egentligen det där suset som hörs när ingenting annat hörs?

Kvällsaktiviteten

Den kom som ett yrväder en aprilafton och placerade sitt virus likt en svångrem om halsen. Förkylningen. Ikväll är det jag, wikipedia och femtonhundratalsintrigerna. Tänk hur stora pengar dagens tabloidjournalister hade kunnat tjäna om kändislivet varit lika smutsigt nu som då.

Angående jättelånga bilar

Erinrade mig ett fenomen jag skrev om för ett par år sedan. Publicerar det igen.

Människor är så fula
vi bygger jättelånga bilar
som åker längs vägarna
och transporterar folk till diverse destinationer

Andra människor vet
att de jättelånga bilarna ska passera en specifik väg
så de ställer sig där och väntar

Men innan de får kliva på
måste de ge chauffören några speciella lappar
som i gengäld för att denne kör den jättelånga bilen

När man väl sitter på farkosten kan man exempelvis ägna sig åt studier
kanske för att man själv inte vill sluta som förare
på den jättelånga bilen

Ett tillägg till nattklubbar

Anna gjorde mig uppmärksam på en rolig sak: Vad skulle hända om man stängde av musiken?

Kategorier

Alla saker hör hemma i någon slags kategori som vi människor skapat. Om något mot förmodan inte skulle göra det så skapar vi en ny. Det sträcker sig från organismers kön eller läggning till växter eller genrer inom film och böcker, allt har sin plats bland det som liknar.

- Oh, det är ju så praktiskt. Dessutom oundvikligt och nödvändigt.
- Visst är det det, och det underlättar ju definitivt saker.

Men det är ändå roligt att reflektera över. Vi har till och med en kategori som innefattar det som är som allt annat. Den är väldigt vid, och det kallas normalt. Är inte det smått paradoxalt? När man ser det på det sättet undrar man, vem vill då vara normal?

Men, så enkelt är det väl inte. Ack, denna ständiga strävan. Omedveten eller medveten. Båda får vi väl ändå erkänna. Nedan följer i alla fall ett exempel på något onormalt.

Nattklubbar

Man blir glad bara man tänker på dem. Fenomenet är ju så fantastiskt smilkittlande. Är det inte helt otroligt roande att vår art med jämna mellanrum, i genomsnitt var sjunde dag, går till en lokal för att röra på våra stela leder i takt till olika rytmer? Eller nej, inte på dagen heller! Nattetid. Att det ska vara mörkt ute är ju självklart, fastän det är den tiden på dygnet man är som tröttast.

För att vistelsen på nattklubben ska vara extra stimulerande dricker vi av den magiska brygden alkohol (som förtjänar att dryftas i ett eget inlägg). Detta elixir hjälper många att våga stifta bekantskap med personer utanför sin egen flock. Gemensamt för alla, oberoende av vilken flock de tillhör, är att de samlats på nattklubben för att integrera med andra. Annars skulle de väl stannat hemma, säg inget annat. I allra bästa fall lyckas de med detta, och i vissa fall kan människan i fråga förleda den utvalda honan eller hanen ända hem till lakanen.

Egentligen

En bok jag läste för ett tag sedan fick mig att bli uppmärksam på ordet egentligen. Karaktären i boken störde sig på ordet eftersom det förutsatte att det fanns något som var mycket riktigare. Plötsligt kändes de där tio orden så förfärligt falska! Ändå slänger man dem hit och dit oftare än man, förmodligen, är uppmärksam på. Måste jag rentvå mitt ordförråd nu? Det känns nästan så.

Samma sak gäller när folk börjar ett resonemang med: "ska jag vara riktigt ärlig nu, så..."

Och allt det andra som kommer över dina läppar? Går du runt och är oärlig annars?

Den ludna pannan

Lugg är en av de fulaste frisyrerna jag vet. Tål att tilläggas: jag menar inte fult som i fult, utan fult som i märkligt och roligt. Istället för att ha allt hår i samma längd väljer man att ha en kort decimeterbred tuss ovanför ögonbrynen. Att krydda sitt anlete med pannludd är kanske fint, men det förefaller sig faktiskt opraktiskt på ganska många vis.

Tre exempel:
Den måste klippas ofta
Den ser ful ut när man cyklar
Den blir extra svettig när man springer


Jag med lugg

Uttryck som mister innebörden

"För Guds skull!"

För vems skull? Inte Guds i alla fall. Jag tror inte på gud och även om jag gjorde det borde jag inte missbruka hans namn. Varför säger jag så då? Jag tänker inte på innebörden fastän den är så uppenbar. Är inte det lite skrämmande? Tänk vad mycket annat man förbigår på samma sätt som den egentliga innebörden hos alla dessa uttryck.


"För Ulf Ekmans skull!"

Vi tar det en gång till (pussar)

Pussar är väl ändå en ful sak. Det förde min väninna Jenny på tal redan för flera år sedan.

Han möter hennes
Han möter hans
Hen möter hens
Hon möter hennes
Ja, ja, ingen glöms

Men sedan då? Vad ska man få ut av det? Det är ju inte så barnen blir till, åtminstone inte vad jag har fått lära mig. Man undrar ju så, hur de egentligen uppkom (typisk fyrtiotalskommatering heh).

Munnen är enligt mig en av de äckligare delarna av den äckliga människokroppen. Den är blöt och slemmig och fungerar lite som en soptunna, (eller så är det soptunnan som fungerar som en mun, bara det att ingen mage mättas). Ändå väljer vi att stoppa in den tentakel som huserar i vår slemmiga soptunna, i någon annans ansiktshål. Det är helt klart otrevligt.

Jubel

Har ni tänkt på hur konstigt det är med "jubel"? Exempel på situationer när man kan jubla:

På konsert
Efter att någon hållit ett tal
När man fått ett glädjande besked
Om man vunnit något
När ett krig är över

När något är så bra att man saknar ord för det så tjuter man alltså. Väldigt djuriskt, samtidigt är det helt accepterat i vårt mänskliga samhälle. Trots det blir den kvinna som låtit bli att raka sig under armarna uttittad (eller uthängd på internet om armhålan råkar sändas på Sveriges Television).

"Det är äckligt. Djur är håriga, inte tjejer"

Jaså, men ändå är det djuriska jublandet helt okej.

Här igen nu?

Har varit bloggfri många, många månader nu. Skönt. Idag på bussen kände jag dock ett behov av att skriva ner de skumma, överanalyserade tankar som ibland slår mig. Den här bloggen får bli avsedd för sådana.

/Stina