Ordningsmakten

Att yrket polis är konstigt är något som jag har diskuterat många gånger. Det finns liksom en speciell kår som har i uppgift att tillrättavisa andra. De har fått en utbildning i vad som är rätt och fel och i samband med sin examen får de ett intyg på detta.

På så vis står de själva över alla andra människor, vilket självklart gör att de innehar en helt sjukt stor makt. Ibland drar de också orättmätig fördel av denna. För det blir lätt så med makt.

Vi människor har skrivit ner allt som man inte får göra och när någon inte lyder det nedtecknade, har poliserna i uppgift att ta fast dem. Det är ganska intressant att folk sällan ifrågasätter det här fenomenet. Visserligen ifrågasätts deras agerande då och då, men inte själva yrkeskårens existens. Och visst, poliser är bra, men det är ändå konstigt att vissa personer har rätt att straffa andra som enligt "lagen" gjort fel.

Till exempel kan de beslagta saker som inte tillhör dem, för att de anses vara olämpliga. Det är ju i princip stöld. Men neej, ursäkta, det är ju för samhällets och personen i frågas bästa. Även om det ibland kan handla om en trefemma i en sjutton år och elva månader gammal pojkes hand.

Så även om alla människor har lika rättigheter så har lagens långa arm ännu lite fler?

Humor

Är inte humor det fulaste som finns? Begreppet beskriver det som vi människor finner lustigt, och vad är egentligen det? Vad man tycker är "roligt" är olika för olika personer, och ibland kan det framkalla upprörda känslor om man tycker att fel saker är roliga.

Idag skämtade (det heter så när man yttrar ord eller meningar vars syfte är att roa) jag och två vänner om judiska koncentrationsläger. De har gjort ett projektarbete som bland annat handlar om dessa läger, men vi skojade (kul ord enligt min humor) om att de istället hade gjort ett arbete om modet under andra världskriget.

- Jo, det var ju mycket träskor och randiga pyjamasliknande dräkter då. Och man skulle ju ha rakad skalle. Både tjejer och killar faktiskt!
- Armbindlar var ju väldigt inne också, men där fanns det två trender. Antingen skulle man ha ett kors eller en stjärna.
- Ja, precis. Men dessa ideal... På den tiden var det ju size minus som gällde. De var så magra!

Sedan kom en lärare men vi fortsatte att skämta. Då slog det mig att man kanske inte får tycka att det är roligt. Får. Det är inte socialt accepterat. Men vad ska man göra då? Kan man rå för sin humor? Jag vet inte. Borde inte olika humor accepteras på samma sätt som att vissa tycker om kärleksromaner och andra krigsfilmer? Samtidigt kategoriserar man ju gärna in vad folk tycker är underhållande i "bra humor" och "dålig humor". Det är alltså ett väldigt engagerande ämne. Och det är kul när man tänker på det.

Förstorat barn

Trollkonster

Satt nyss och drömde om att kunna trolla. Det vore ju så praktiskt om jag hade kunnat vifta med en stav och säga "accio almanacka", istället för att behöva kränga av mig filten och tåga de alltför många stegen mot skrivbordet.

Men det som då slog mig var, att tänk vad fult det är med hela magimytologin. Den är ju så välutvecklad, och alla vet ju vad trolleri är. Fastän det inte finns på riktigt.

"Ja, alltså magi är när man får saker att bete sig på ett sätt som egentligen inte går. Trollkonster kan få folk att flyga, man kan också flytta på saker utan att beröra dem och förvandla ett objekt till ett annat. Nej, alltså det är ju ingen som har gjort det på riktigt. Men ändå är illusionen om dessa övernaturliga krafter starkt etablerad i vårt samhälle."

Lite vackert trots allt. Säger mycket om människor och drömmarna om något som är större än det som faktiskt är.