Stress

I måndags kväll kom jag att tänka på en sak som fick mig att känna mig jättefånig. Låg nämligen och var stressad över den kommande veckan och hur många skoluppgifter som skulle hinnas med. Men liksom, stress. Rent evolutionärt har ju tillståndet uppkommit för att vi under livsfara ska kunna ha större chans att klara oss. Wikipedia säger:

"Dessa hormoner påverkar cellernas metabolism i den meningen att anabola reaktioner upphör till förmån för katabola (nedbrytnings)reaktioner. Halten av insulin sjunker i blodet medan halten av glukagon ökar, vilket i sin tur leder till minskad nybildning av fettsyror och ökad nedbrytning av glykogen vilket leder till ökad halt av glukos i blodet. Dessutom ökar nedbrytning av aminosyror, proteiner och fettsyror. Fettvävnad bryts långsamt ner till fria fettsyror och muskelproteiner bryts ner till aminosyror. Dessa biomolekyler blir därigenom substrat för glukoneogenesen i levern, som även den syftar till att höja halterna av glukos i blodet."

Kroppen tänkte alltså HETS HETS HETS. Jagad av lejon! Biten av en krokodil!

Men där låg jag i min varma säng, och orsaken till kroppens beteende var inget annat än ett oskyldigt kemiprov. Det kommer inte döda mig, inte de andra uppgifterna heller. Det är fullständigt lugnt.

Bokstäver

Jag tycker att bokstäver är så fascinerande! Det är liksom en form som symboliserar ett ljud, och när man binder ihop formerna och på så vis ljuden, bildar det ord. Hela det här systemet är ju otroligt komplext. Ändå ser vi det som en självklarhet att med hjälp av dessa bokstäver, exempelvis, kunna skicka tyst information över halva sidan jorden.

Bokstäverna har till och med en speciell ordning de ska stå i, och många kan denna helt utantill! Man lär sig den när man går på lågstadiet och sedan ska man minnas den. 29 symboler, det är faktiskt imponerande. Om man inte vet följden i alfabetet som vuxen kan vissa rynka på näsan. Dessa människor är ofta samma som uppskattande höjer på ögonbrynen när någon kan 29 decimaler av talet pi. Visst är det lite roligt att siffrors ordning imponerar så mycket mer än bokstävers? Beror väl förstås på att fler kan alfabetet och att det är det som gör det sistnämnda mindre attraktivt, men ändå.

Tillsammans bildar symbolerna meddelanden som nästan alltid berör mottagaren på ett eller annat vis. Väldigt spännande.

En annan sak är att de flesta människorna skulle ogilla om man tog deras bokstavskombinationer och utgav sig för att själv vara författare till dem. Därför måste jag tydliggöra att meningen nedan inte är mitt egna verk.

Acceptansen

Har ni tänkt på hur fult det är att leka? Det har ni säkert gjort. Men, låtsas och hitta på alltså. Tänk hur accepterat det är, åtminstone när det gäller barn. Annars rynkar man på näsan och tycker att det är abnormt.

Om två barn leker tillsammans är det fullt naturligt. När en vuxen leker med ett barn går det också bra. Är det däremot enbart två vuxna så blir det nästan perverst.

Jag kom att tänka på detta när jag för ett par veckor sedan snubblade över några bilder på min dator. De föreställer mig som barn, i situationer som hade varit väldigt skumma att se en vuxen människa i. Är det inte märkligt att det är en sådan skillnad?

En av mina favoritlekar: packa en ryggsäck med skridskoskydd, näsdukar, sittunderlag och saftflaska utan saft. Därefter förflytta sig från köket och packa upp allt i mitt rum för att ha picknick. Skridskoskydd + näsduk = korv med bröd

Om Patrik 42 på fullaste allvar setts borsta tänderna på den lilla plastnallen hade det förmodligen inte ansetts vettigt. Som närstående skulle man kanske helst vilja förtränga bilden av det. Men för någon som ligger 40 år bakåt i utvecklingen tar man istället kort på det, för att minnas.

Spela batteridriven fiol för en både döv och död docka? Herregud, vad ensam hon måste vara. Det är sorgligt! Hon kan inte må bra... Rädda henne!

Uppbrottet

Apropå att en vän bröt upp med sin kära kom jag att tänka på en sak. Är det inte fult att man liksom parar ihop sig med någon man tycker om och säger ”nu är det vi två och inga andra”. Men inte vem som helst som man uppskattar, utan någon som man tycker extra mycket om. Någon man är kär i. Rätt sorts känslor behövs alltså.

Många människor ägnar mycket tid och energi till att hitta någon som de kan bilda den här sortens förening med, andra lägger mindre vikt vid det. De flesta bildar dock klubb med någon förr eller senare, och ofta lovar man då tvåsamheten ännu en gång. Ibland för en annan människa som säger sig ha kontakt med en man i himlen.

Efter en tid tillsammans kan det hända att känslorna svalnar eller att man av någon annan anledning bestämmer sig för att skiljas åt. Då är det vanligt att man är ledsen ett tag, vilket är förståeligt. Även vänner till paret är ledsna för att nu har ju överenskommelsen om att det var de två och inga andra brutits.

Det är väl så antar jag, att när två människor blir ett par blir de en enhet. En ny vän, förutom de man redan funnit i enhetens beståndsdelar. När paret separerar försvinner den här extra enhetsvännen och man börjar sakna den. Så, jag vet inte, låt oss nu sörja den förlorade vännen.

Konstiga proportioner

När jag nyligen skrev en uppsats om femtonhundratalets England började jag hysa en fascination för tidens konst. Jag har sett sambandet att om en målning föreställer två personer av olika åldrar, ser den ena väldigt oproportionerlig ut jämfört med den andra. Stundtals är det otroligt skrattretande!

Den första bilden nedan är min favorit. Därefter följer några bilder på femtonhundratalsbarn. Dessa barn ser också väldigt roliga ut, eftersom de ser ut som förminskade vuxna med bäbishuvuden.

För en tid sedan satt jag och läste en bok medan min far satt och tittade på tv i rummet intill. Jag ville koncentrera mig på spionromanen och hade därför öronproppar som stängde ute det där avlägsna ljudet. Minut efter minut gick och efter ett tag hade det passerat väldigt många. Tänk vad mycket det kan göra för perceptionen när vi kopplar bort ett sinne. Det faktum att jag var indragen i ett skönlitterärt drama, bidrog säkert till att min tidsuppfattning var bristande. Men det var något utöver det.

Det där ledde mig till en annan fundering, vad är egentligen det där suset som hörs när ingenting annat hörs?

Kvällsaktiviteten

Den kom som ett yrväder en aprilafton och placerade sitt virus likt en svångrem om halsen. Förkylningen. Ikväll är det jag, wikipedia och femtonhundratalsintrigerna. Tänk hur stora pengar dagens tabloidjournalister hade kunnat tjäna om kändislivet varit lika smutsigt nu som då.

Angående jättelånga bilar

Erinrade mig ett fenomen jag skrev om för ett par år sedan. Publicerar det igen.

Människor är så fula
vi bygger jättelånga bilar
som åker längs vägarna
och transporterar folk till diverse destinationer

Andra människor vet
att de jättelånga bilarna ska passera en specifik väg
så de ställer sig där och väntar

Men innan de får kliva på
måste de ge chauffören några speciella lappar
som i gengäld för att denne kör den jättelånga bilen

När man väl sitter på farkosten kan man exempelvis ägna sig åt studier
kanske för att man själv inte vill sluta som förare
på den jättelånga bilen

Ett tillägg till nattklubbar

Anna gjorde mig uppmärksam på en rolig sak: Vad skulle hända om man stängde av musiken?

Kategorier

Alla saker hör hemma i någon slags kategori som vi människor skapat. Om något mot förmodan inte skulle göra det så skapar vi en ny. Det sträcker sig från organismers kön eller läggning till växter eller genrer inom film och böcker, allt har sin plats bland det som liknar.

- Oh, det är ju så praktiskt. Dessutom oundvikligt och nödvändigt.
- Visst är det det, och det underlättar ju definitivt saker.

Men det är ändå roligt att reflektera över. Vi har till och med en kategori som innefattar det som är som allt annat. Den är väldigt vid, och det kallas normalt. Är inte det smått paradoxalt? När man ser det på det sättet undrar man, vem vill då vara normal?

Men, så enkelt är det väl inte. Ack, denna ständiga strävan. Omedveten eller medveten. Båda får vi väl ändå erkänna. Nedan följer i alla fall ett exempel på något onormalt.

Nattklubbar

Man blir glad bara man tänker på dem. Fenomenet är ju så fantastiskt smilkittlande. Är det inte helt otroligt roande att vår art med jämna mellanrum, i genomsnitt var sjunde dag, går till en lokal för att röra på våra stela leder i takt till olika rytmer? Eller nej, inte på dagen heller! Nattetid. Att det ska vara mörkt ute är ju självklart, fastän det är den tiden på dygnet man är som tröttast.

För att vistelsen på nattklubben ska vara extra stimulerande dricker vi av den magiska brygden alkohol (som förtjänar att dryftas i ett eget inlägg). Detta elixir hjälper många att våga stifta bekantskap med personer utanför sin egen flock. Gemensamt för alla, oberoende av vilken flock de tillhör, är att de samlats på nattklubben för att integrera med andra. Annars skulle de väl stannat hemma, säg inget annat. I allra bästa fall lyckas de med detta, och i vissa fall kan människan i fråga förleda den utvalda honan eller hanen ända hem till lakanen.

Egentligen

En bok jag läste för ett tag sedan fick mig att bli uppmärksam på ordet egentligen. Karaktären i boken störde sig på ordet eftersom det förutsatte att det fanns något som var mycket riktigare. Plötsligt kändes de där tio orden så förfärligt falska! Ändå slänger man dem hit och dit oftare än man, förmodligen, är uppmärksam på. Måste jag rentvå mitt ordförråd nu? Det känns nästan så.

Samma sak gäller när folk börjar ett resonemang med: "ska jag vara riktigt ärlig nu, så..."

Och allt det andra som kommer över dina läppar? Går du runt och är oärlig annars?

Den ludna pannan

Lugg är en av de fulaste frisyrerna jag vet. Tål att tilläggas: jag menar inte fult som i fult, utan fult som i märkligt och roligt. Istället för att ha allt hår i samma längd väljer man att ha en kort decimeterbred tuss ovanför ögonbrynen. Att krydda sitt anlete med pannludd är kanske fint, men det förefaller sig faktiskt opraktiskt på ganska många vis.

Tre exempel:
Den måste klippas ofta
Den ser ful ut när man cyklar
Den blir extra svettig när man springer


Jag med lugg

Uttryck som mister innebörden

"För Guds skull!"

För vems skull? Inte Guds i alla fall. Jag tror inte på gud och även om jag gjorde det borde jag inte missbruka hans namn. Varför säger jag så då? Jag tänker inte på innebörden fastän den är så uppenbar. Är inte det lite skrämmande? Tänk vad mycket annat man förbigår på samma sätt som den egentliga innebörden hos alla dessa uttryck.


"För Ulf Ekmans skull!"

Vi tar det en gång till (pussar)

Pussar är väl ändå en ful sak. Det förde min väninna Jenny på tal redan för flera år sedan.

Han möter hennes
Han möter hans
Hen möter hens
Hon möter hennes
Ja, ja, ingen glöms

Men sedan då? Vad ska man få ut av det? Det är ju inte så barnen blir till, åtminstone inte vad jag har fått lära mig. Man undrar ju så, hur de egentligen uppkom (typisk fyrtiotalskommatering heh).

Munnen är enligt mig en av de äckligare delarna av den äckliga människokroppen. Den är blöt och slemmig och fungerar lite som en soptunna, (eller så är det soptunnan som fungerar som en mun, bara det att ingen mage mättas). Ändå väljer vi att stoppa in den tentakel som huserar i vår slemmiga soptunna, i någon annans ansiktshål. Det är helt klart otrevligt.

Jubel

Har ni tänkt på hur konstigt det är med "jubel"? Exempel på situationer när man kan jubla:

På konsert
Efter att någon hållit ett tal
När man fått ett glädjande besked
Om man vunnit något
När ett krig är över

När något är så bra att man saknar ord för det så tjuter man alltså. Väldigt djuriskt, samtidigt är det helt accepterat i vårt mänskliga samhälle. Trots det blir den kvinna som låtit bli att raka sig under armarna uttittad (eller uthängd på internet om armhålan råkar sändas på Sveriges Television).

"Det är äckligt. Djur är håriga, inte tjejer"

Jaså, men ändå är det djuriska jublandet helt okej.

Här igen nu?

Har varit bloggfri många, många månader nu. Skönt. Idag på bussen kände jag dock ett behov av att skriva ner de skumma, överanalyserade tankar som ibland slår mig. Den här bloggen får bli avsedd för sådana.

/Stina