Stress

I måndags kväll kom jag att tänka på en sak som fick mig att känna mig jättefånig. Låg nämligen och var stressad över den kommande veckan och hur många skoluppgifter som skulle hinnas med. Men liksom, stress. Rent evolutionärt har ju tillståndet uppkommit för att vi under livsfara ska kunna ha större chans att klara oss. Wikipedia säger:

"Dessa hormoner påverkar cellernas metabolism i den meningen att anabola reaktioner upphör till förmån för katabola (nedbrytnings)reaktioner. Halten av insulin sjunker i blodet medan halten av glukagon ökar, vilket i sin tur leder till minskad nybildning av fettsyror och ökad nedbrytning av glykogen vilket leder till ökad halt av glukos i blodet. Dessutom ökar nedbrytning av aminosyror, proteiner och fettsyror. Fettvävnad bryts långsamt ner till fria fettsyror och muskelproteiner bryts ner till aminosyror. Dessa biomolekyler blir därigenom substrat för glukoneogenesen i levern, som även den syftar till att höja halterna av glukos i blodet."

Kroppen tänkte alltså HETS HETS HETS. Jagad av lejon! Biten av en krokodil!

Men där låg jag i min varma säng, och orsaken till kroppens beteende var inget annat än ett oskyldigt kemiprov. Det kommer inte döda mig, inte de andra uppgifterna heller. Det är fullständigt lugnt.