För en tid sedan satt jag och läste en bok medan min far satt och tittade på tv i rummet intill. Jag ville koncentrera mig på spionromanen och hade därför öronproppar som stängde ute det där avlägsna ljudet. Minut efter minut gick och efter ett tag hade det passerat väldigt många. Tänk vad mycket det kan göra för perceptionen när vi kopplar bort ett sinne. Det faktum att jag var indragen i ett skönlitterärt drama, bidrog säkert till att min tidsuppfattning var bristande. Men det var något utöver det.

Det där ledde mig till en annan fundering, vad är egentligen det där suset som hörs när ingenting annat hörs?