Uppbrottet

Apropå att en vän bröt upp med sin kära kom jag att tänka på en sak. Är det inte fult att man liksom parar ihop sig med någon man tycker om och säger ”nu är det vi två och inga andra”. Men inte vem som helst som man uppskattar, utan någon som man tycker extra mycket om. Någon man är kär i. Rätt sorts känslor behövs alltså.

Många människor ägnar mycket tid och energi till att hitta någon som de kan bilda den här sortens förening med, andra lägger mindre vikt vid det. De flesta bildar dock klubb med någon förr eller senare, och ofta lovar man då tvåsamheten ännu en gång. Ibland för en annan människa som säger sig ha kontakt med en man i himlen.

Efter en tid tillsammans kan det hända att känslorna svalnar eller att man av någon annan anledning bestämmer sig för att skiljas åt. Då är det vanligt att man är ledsen ett tag, vilket är förståeligt. Även vänner till paret är ledsna för att nu har ju överenskommelsen om att det var de två och inga andra brutits.

Det är väl så antar jag, att när två människor blir ett par blir de en enhet. En ny vän, förutom de man redan funnit i enhetens beståndsdelar. När paret separerar försvinner den här extra enhetsvännen och man börjar sakna den. Så, jag vet inte, låt oss nu sörja den förlorade vännen.