Acceptansen

Har ni tänkt på hur fult det är att leka? Det har ni säkert gjort. Men, låtsas och hitta på alltså. Tänk hur accepterat det är, åtminstone när det gäller barn. Annars rynkar man på näsan och tycker att det är abnormt.

Om två barn leker tillsammans är det fullt naturligt. När en vuxen leker med ett barn går det också bra. Är det däremot enbart två vuxna så blir det nästan perverst.

Jag kom att tänka på detta när jag för ett par veckor sedan snubblade över några bilder på min dator. De föreställer mig som barn, i situationer som hade varit väldigt skumma att se en vuxen människa i. Är det inte märkligt att det är en sådan skillnad?

En av mina favoritlekar: packa en ryggsäck med skridskoskydd, näsdukar, sittunderlag och saftflaska utan saft. Därefter förflytta sig från köket och packa upp allt i mitt rum för att ha picknick. Skridskoskydd + näsduk = korv med bröd

Om Patrik 42 på fullaste allvar setts borsta tänderna på den lilla plastnallen hade det förmodligen inte ansetts vettigt. Som närstående skulle man kanske helst vilja förtränga bilden av det. Men för någon som ligger 40 år bakåt i utvecklingen tar man istället kort på det, för att minnas.

Spela batteridriven fiol för en både döv och död docka? Herregud, vad ensam hon måste vara. Det är sorgligt! Hon kan inte må bra... Rädda henne!